Jag har vid flera tillfällen funderat över hur olika projekt kan få fortskrida utan några tydliga resultat men till ökade kostnader. Ofta framhävs flera argument där det med tiden kommer att löna sig eller att det är för kostsamt att avbryta. Några exempel kan vara Prio, SLB m.m. där utgifterna skenar utan att systemen producerar resultat som utlovats.
Inom psykologin kallas den typen av beteende för sunk cost efect och är en psykologisk skyddsmekanism för att rättfärdiga beslutet. Prio har säkerligen kostat en hel del men hur mycket är säkerligen omöjligt att beräkna kopplat till personalkostnader, materiella kostnader, effektbortfall samt inhyrning eller anskaffningar som inte varit planerad. Den verkliga prislappen är troligen okänd men projektet fortskrider för det har nått en nivå där det är omöjligt att backa ur oavsett storleken på prislappen. Liknade resonemang går att tillämpa på SLB som skall fungera som ledningssystem för bataljonen. Jag kommer inte ihåg när jag hörde namnet första gången men det är många år sedan. Trots det finns ingen färdig produkt att beskåda, med det fortsätter att kosta pengar. Glädjande är att det skall implementeras i vissa system enligt FMV. Sannolikt kommer den att behöva ekonomiska investeringar under implementeringstiden.
Men varför hamnar vi i dessa situationer där projektets kostnader skenar till en nivå som gör det omöjligt att dra sig ur.
Min teori är att det saknas en tydlig kontrollfunktion som på ett objektivt sätt kan utvärdera arbetet och bedöma sannolikheten för att projektet går att färdigställa.
Mycket av arbetet kretsar idag kring förtroende, dels mellan myndigheter och företag. Vår mer specialiserade värld driver fram ett behov av spetskunskap. En effekt kan vara att ett ökat relationsbehov mellan kund och leverantör tillsammans med ett större behov av specialistkunskap försvårar öppenheten. Det blir allt svårare att ställa rätt frågor för individer som har uppgift att utvärdera och följa upp olika projekt.
Relationerna får troligen en hämmande effekt för det kritiska och objektiva tänkandet, gränserna flyter samman och rollerna mellan kund och leverantör blir svåra att hålla isär.
Genom att titta på Försvarsmakten, FMV och SAAB är det troligt att kund och leverantörsförhållandet är svårt att uppfylla, på grund av att personalen flyter mellan myndigheterna och företagen. Dels genom att konsulter byter jobb mellan FMV och SAAB men även att militär personal rör sig till FMV eller SAAB. I vissa fall vore det kanske brukligt att ha ett avtal som förhindrar att personal kan röra sig över dessa gränser över en specifik tid. Men jag tror även att en objektiv kontrollfunktion behöver vara inblandad i processen för att säkerställa att kunden får det som beställningen avser. Riksrevisionen har möjlighet att följa upp dessa processer, men det sker ofta i efterhand när det är svårt att förändra besluten. Jag vet inte hur effektiv internkontrollen är och hur villig den är att identifiera svagheter i olika projekt. Troligen utsätts den för ett organisatoriskt tryck som gör det omöjligt att vara kritisk.
Jag har i vissa fall fått möjlighet att delta när flera aktörer samtalar om ett projekt. Kommunikation är något av det svåraste vi kan göra, det kan föregå diskustoner i timmar där ingen av aktörerna egentligen förstår den andre men alla är lika rädda för att medge det. Istället fortsätter man på samma inslagna linje utan att erkänna sitt egna tillkortakommande. Besluten fåtts på antagande om hur leverantörer tror att kunden vill att det skall vara. Kunden har uttryckt en vilja som grundar sig på ytterligare antagande och tolkningar utefter brukarens behov och önskedrömmar.
Jag har full förståelse för att det blir fel, jag blir däremot överraskad när det blir rätt.
Inlägg
