Plötsligt
händer det, Försvarsmakten chokar med att plocka fram ett gammalt vapensystem (tung
kustrobot 15) ett system som tidigare pensionerats. Det är naturligtvis
positivt att vi stärker vårat försvar men det skickar också tydliga signaler:
öka vår förmåga; tidigare nedläggningar var ogenomtänkta; utveckling tar
långtid; desperation.
Öka
vår förmåga, genom att
återta systemet kompletterar vi vår förmåga. Men troligen bidrar signalerna
inte med någon större avskräckandet effekt. Ett system som hämtas från ett
museum har inte uppdaterats, huvuddelen av personalen har slutat. Den tysta kunskap
som individer får genom att öva och träna på ett system är troligen borta. För
att återta ett helt system krävs omfattande satsningar på materiel och personal
för att möta behovet.
Tidigare
nedläggningar var ogenomtänkta,
jag funderar ofta på vilka grunder ett beslut tas. Återaktiveringen visar att besluten
ofta tas på väldigt kortsiktiga grunder. Jag tror att det är få individer som
har förmågan att se in i framtiden, jag är osäker på om det finns någon.
Möjligen kan man göra prediktioner baserade på ett tidigare agerande. Det kan
därför vara problematiskt med beslut. De vi vet om beslut är att de bygger på
en subjektiv föreställning om risk (sannolikhet och konsekvens) som påverkas av
individuella känslor. När beslutet togs att avveckla tung kustrobot var det i
ljuset av den djupa fred och harmoniska samhälle som fanns då. Det framkallade
säkert positiva känslor om hopp, globalisering och framtidstro. En gynnsam politisk
och samhällsutveckling korrelerar sannolikt med en för Försvarsmakten ogynnsam
försvars och säkerhetspolitik.
Utveckling
tar långtid, att ta fram
en ny förmåga blir ett omöjligt projekt om resultatet skall ge effekt på kort
sikt. Beslutet visar vår oförmåga att anpassa oss till nya förutsättningar. Vi
har ett system som grundar sig på politiska beslut och lagen om offentlig upphandling
vilket medför att vi är trögrörliga och har svårt att anpassa oss. Om ett annat
land analyserar våra handlingsmönster skulle de troligen komma fram till att
vår sårbarhet är främst när vi möter okända situationer eller tekniska framsteg
som tvingar oss till anpassning på en mer omfattande nivå.
Desperation, genom att titta på reaktioner och
motreaktioner och utvärdera signaler kan man konstatera att det inte finns
några bakre resurser att laborera med. Beslutet att plocka fram tung kustrobot
blir en bekräftelse på att vi inta har resurser. Men desperationen riktar sig
dels externt mot andra länder som kan anpassa sin säkerhetsstrategi för att
utöva påtryckningar. Det finns även en intern riktning där Försvarsmakten kommunicerar
indirekt med den svenska allmänheten för att skapa folkopinion som skall ligga
till grund för en ökad försvarsbudget.
Inlägg
